Header

Beskrivning: Per Erik Kjellberg, född i Östersund den 12 juni 1888 och död efter en trafikolycka den 6 oktober 1959.
Ett porträtt av "Äcka", som han kallades av kamraterna både inom järnvägs- och konstkretsar. Försynt och stillsamt utan varje anspråk på att vilja synas har han gått sin egen väg som förmodligen en ganska lycklig vardagsfilosof. Med en profil som skulle kunna hänvisa till indiansk härstamning har han gått omkring i sitt kära Odenslund där han föddes, lågmäld och gammaldagsvänlig som det lustigt naivistiska måleri som han under så många år har sysslat med vid sidan om sin lokförartjänst hos Folkets järnväg.
Efter några år i läroverket med Anna Hultqvist som teckningslärarinna klarade han sig fram till en realexamen. Men fast han redan då, 1908, blev eldarläring vid SJ, hade han fått så mycket konstintresse i blodet, så att han odlade detta som hobby vid sidan av att han avancerade till lokeldare 1914 och lokförare 1935. Som sådan tjänstgjorde han både i Järpen, Sveg, Ulriksfors, Bollnäs och Långsele, samt från 1937 i Östersund, där han 1948 avgick med pension. Redan som mycket ung kom han in i Konstnärskretsar där August Berg var en av centralfigurerna men det viktigaste för hans odling av konstintresse var väl ändå att hans broder Nils kom att bli bofast bland hallarna i Paris. "Äcka" gjorde täta turer ner till brodern och studerade bland annat hos André Lhote. Det blev därför Notre Dame och Montmartie-kvarteren kring Sacré-Coeur som vid sidan om träåkarna i Odenslund kom att stå modell för hans stillsamma penselberättelser. Sitt första framträdande här hemma gjorde han vid en amatörutställning hos SJK 1926. Den debuten gav honom sedan en självständig plats bland de professionella vid "salongerna" hos både SJK, Jämtlands läns konstförening och Östersunds konstklubb. Inte förän på våren 1951 kom han med sitt första separata framträdande, ett retrospektivt sådant där han redovisade sina läroår också hos Carl Wilhelmsson. På sitt eget lite underfundiga sätt har han vid otaliga samlingsutställningar skildrat stadens kåkidyller, gränder och torg med staffagefigurer upplacerade som schackpjäser på det strängt stiliserade kompositionsunderlaget. Det har väl alltid varit lite si coh så med det pekuniära utbytet av dessa framträdanden, men det har inte bekommit honom så värst mycket. Han har målat för att roa sig själv, men hans omfattande Östersuniana på lärft och pannå är lika mycket ärlig konst som det är värdefull kulturhistoria från det Östersund, som den gode "Äcka" nu för alltid har lämnat. Hemma i hans konstnärslya i hörnet av Regementsgatan och Odenslundsvägen kunde man gona sig i både stadens historia och jämtländskt måleri och skulptur, resultatet av bytesaffärer med konstnärskamrater. När "Äcka" nu är borta från allt detta, som var honom så kärt, är det angeläget att få tacka honom både som människa och konstnär. Odenslund och Östersund har blivit ett bohemiskt penseldrag fattigare i den duk, som den vänlige "Äcka" själv kanske skulle ha velat kalla "Det var en gång".
Uppgifter: Föreningen Gamla Östersund, 1987.